PFSS (PATELLOFEMORAL SYNDROM)
Främre knäsmärta, eller patellofemoralt syndrom (PFSS), är den vanligaste diagnosen bland ungdomar och vuxna med knäbesvär. Det är också den mest förekommande överbelastningsskadan bland löpare. Kvinnor utvecklar PFSS mer än dubbelt så ofta som män.
PFSS är en diagnos som tyvärr kan bli långdragen, efter sju år så har 30% fortfarande kvarstående besvär.
Symptom
Besvären kan komma smygande eller uppstå akut, ibland med ett föregående trauma. Smärtan är belägen i området kring eller bakom knäskålen. Ofta hörs krasande ljud under och efter viktbärande aktiviteter. Ibland finns en känsla av ”låsning” eller ”upphakning” i knäleden. Smärtan kan vara diffus men förvärras av till exempel trappgång, långvarigt stillasittande, huksittande samt löpning.
Orsak till PFSS
PFSS är en så kallad multifaktoriell åkomma, det finns många olika orsaker till varför problemet uppstår. Orsaken kan finnas i knät, i höften eller i bålen. En teori är att krafterna som verkar på knät måste vara i balans för att knäskålen ska röra sig rätt och vara stabil. I annat fall kan det uppstå en inflammation. Många idrottare uppger att de ökat löpdistansen precis innan smärtan började.
STJÄRNSKOLAN
Vad kan jag själv göra
Specifik rehabträning av knät har god effekt, särskilt om den involverar träning av höft- och bålmuskler. Du får en snabbare minskning av smärtan, och en ökad styrka och funktion. Vilka övningar du ska börja med beror på hur mycket besvär du har. Övningarna behöver justeras under rehabperioden, gällande motstånd, svårighetsgrad och frekvens.
Det finns också manuella behandlingsmetoder som kan ha bra effekt, till exempel stötvågsbehandling. En del patienter upplever också en förbättring av tejpning och ortoser / knäskydd.
Hur går en utredning på Stjärnkliniken till
Dina symtom vid olika aktiviteter är viktig information inför bedömningen. Du får också berätta hur och när besvären först uppkom. En naprapat, fysioterapeut eller kiropraktor undersöker sedan ditt knä och utför olika tester av rörlighet, stabilitet med mera. Oftast är denna kliniska bedömning fullt tillräcklig för att ställa diagnos, men ibland kan det vara relevant att göra en ultraljudsundersökning av knät.
